Power & Glory: en missad chans?

I slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet hade World Wrestling Federation, WWF, en otroligt stark och bred tag team-division. En del tag teams lyckades skrapa åt sig lite ära och berömmelse när det begav sig, andra blev legendariska. Sedan fanns det de som i det närmaste kom och gick under mer eller mindre korta perioder och som kanske inte hann med – eller fick möjlighet – att göra så stora avtryck i wrestlingannalerna. Ett sådant tag team är Power & Glory, ett team som hade en kort livsläng och som aldrig vann några titlar. Frågan kan dock ställas huruvuda detta öde var förtjänat eller om det från WWF:s och Vince McMahons håll handlar om ett bristfälligt tillvaratagande på både talang och potential?

Hercules, Mr. Slick och Paul Roma.

Power & Glory bestod av Paul Roma och Hercules Hernandez. Hercules karriär hade gått i stå efter att ha anslutit till WWF i slutet av 1985. Han hade snabbt blivit en medlem av Bobby Heenans Heenan Family och bl.a. fejdat med Billy Jack Haynes, som ledde till en match de två emellan på Wrestlemania III 1987, och Ultimate Warrior, som ledde till en match på Wrestlemania IV 1988. När Heenan sålde hans kontrakt till Ted DiBiase under hösten 1988 så att denne skulle kunna använda honom som slav inleddes en fejd mellan Hercules och DiBiase samt mellan Hercules och Heenan. Hercules och DiBiase stod på varsin sida i en match på Survivor Series i november och på Wrestlemania V i mars 1989 lyckades Hercules besegra Haku, en medlem av Heenan Family.

Men efter detta tog det slut på momentum i Hercules karriär och han fick för det mesta förlora mot andra brottare för att hjälpa dem i deras push, som t.ex. i fallet med Earthquake som besegrade Hercules på Wrestlemania VI 1990 på knappa fem minuter.

Samtidigt hade Paul Romas karriär också avstannat. Han hade haft viss framgång tillsammans med Jim Powers i tag teamet Young Stallions och bl.a. vunnit sin match tillsammans med Killer Bees på Survivor Series 1987. Men i slutet av 1988 tycks WWF ha tappat intresse för att pusha Young Stallions och under 1989 brottades Roma och Powers allt mer sällan tillsammans. Roma brottades parallellt som singelbrottare, men hade inga större framgångar och tycktes inte komma någonvart.

När Roma och Hercules på egen begäran stoppades in ett tag team tillsammans var det för att försöka rädda det som räddas kan. Bådas karriärer hade tappat styrfart och behövde en ny injektion i någon form. Teamet teasades några gånger innan sommaren 1990 i ett par matcher där Hercules och Roma fick rädda varandra från diverse attacker från andra motståndare, som t.ex. Rick Martel och Orient Express. Enligt Roma själv hade de önskat att vara heels och trots att de bokades mot motstånd som helt uppenbarligen var babyfaces så fick de ändå ständigt positiva reaktioner från publiken. Inga knep fungerade för att få publiken att förstå att de skulle vara heels så tillslut tvingades WWF att göra en stor grej av det; offren fick bli The Rockers, bestående av Shawn Michaels och Marty Jannetty.

Romas och Hercules vändning kom i slutet av juli 1990 då Roma nyss förlorat mot Dino Bravo. Efter matchen hade Bravos manager Jimmy Hart gett denne sin megafon varpå Bravo slog ned Roma en gång till. Roma var fortfarande kvar i ringen och alldeles groggy när The Rockers kom in för sin efterföljande match och de försökte genast hjälpa honom. Roma tappade humöret och började skälla ut Michaels och Jannetty och till och med knuffa omkull dem. Mitt i ordväxlingen rusade Hercules in till ringen och ställde sig på Romas sida. Roma och Hercules attackerade The Rockers och vändningen var ett faktum.

Kort därefter presenterades Mr. Slick som Romas och Hercules manager och de själva som Power & Glory, med matchande outfits och allt. Tanken bakom namnet var enligt Roma att Hercules var Power och stod för styrkan i teamet medan Roma var Glory och representerade framgång och vackert utseende. Tanken var att Roma skulle vara den som alltid fick fallseger på motståndarna i matcherna och också vara den som tog förlusterna.

Initialt gick det bra för Power & Glory. Under sommaren och hösten gick de matcher mot bl.a. Romas tidigare tag team-partner Jim Powers och Jim Brunzell, tidigare från Killer Bees och en brottare som Hercules också haft en fejd med. Men det stora programmet för Roma och Hercules var mot The Rockers. De möttes på SummerSlam i augusti, där en knäskadad Michaels hölls utanför matchen och Jannetty tvingades brottas ensam, och på Survivor Series i november där de ingick i varsitt team mot varandra. I båda fallen stod Power & Glory som segrare.

Paul Roma får fallseger på Marty Jannetty på SummerSlam ’90.

Under resten av året fortsatte fejden med The Rockers och Power & Glory gick även titelmatcher mot Hart Foundation, Bret Hart och Jim Neidhart, men lyckades inte vinna titlarna. I januari 1991 deltog Roma och Hercules i Royal Rumble-matchen; Roma kom in som nummer fyra och Hercules som nummer tio. Vid det laget var Roma fortfarande kvar i matchen och de kunde hjälpas åt av och till, men tillslut eliminerade Roma sig själv när han missade ett dyk mot Jake Roberts och Hercules slängdes så småningom ut av Brian Knobbs efter att ha varit inne i ringen i nästan fyrtio minuter.

Här börjar nedgången för Power & Glory och inför Wrestlemania VII i slutet av mars hade de en kommande match mot Legion of Doom, Hawk och Animal, som kom att bli en slags symbolisk spik i deras kista. Matchen varade i endast femtionio sekunder och såg Legion of Doom fullständigt köra över Power & Glory, vilket sänktes deras aktier avsevärt hos fansen. Att det bakom kulisserna förelåg fullt förståeliga skäl till överkörningen hjälpte föga eftersom de var okända för publiken; både Hercules och Roma var nämligen skadade och enligt Roma själv hade han till och med varnats av en läkare för att överhuvudtaget genomföra matchen. Vince McMahon hade dock stått på sig och matchen arbetades ner från de, enligt Roma, planerade tjugo minuterna till allt som allt två minuter, entréer inräknade.

Efter Wrestlemania VII hamnade Power & Glory i ett läge då de ofta fick brottas i sexmanna tag team-matcher, oftast ihop med en annan av Mr. Slicks protegéer, The Warlord. För det mesta fick de förlora sina matcher. En sådan match var på SummerSlam i augusti 1991 då trion förlorade mot Ricky Steamboat, Davey Boy Smith och Kerry Von Erich. Deras sista match av någon större dignitet tillsammans skedde i början av oktober på Battle Royal at the Albert Hall. Då fick de en returmatch mot Legion of Doom som dessutom nu var regerande tag team-mästare. Denna gång varade matchen i nästan tio minuter men i slutändan stod ändå Legion of Doom som segrare.

Power & Glory på Wrestlemania VII, 1991.

Paul Roma lämnade WWF i slutet av månaden medan Hercules hängde kvar ett tag till som singelbrottare, men användes mest som jobber. Under våren 1992 lämnade även Hercules WWF. Både Roma och Hercules skrev på för WCW där Roma blev en del av Four Horsemen och sedermera flerfaldig tag team-världsmästare tillsammans med Paul Orndorff som Pretty Wonderful. Hercules brottades ett tag som den maskerade Super Invader men lämnade WCW i slutet av 1992 för att brottas i Japan. Där nådde han viss framgång tillsammans med Scott Norton som Jurassic Powers; duon blev bl.a. IWGP Tag Team-mästare.

Enligt Roma själv fick Power & Glory stora lovord backstage i WWF och Bret Hart skall till och med ha kallat dem för ett av de bästa tag teamen i förbundet. Om detta stämmer är det lite förvånande att Power & Glory oftast förbises när man pratar om så-kallade ”bra” tag teams från den här perioden. Beror detta på det faktum att de hade en kort livslängd och aldrig vann några titlar eller handlar det om att de egentligen kanske inte var så bra trots allt? Och om de nu ansågs vara så bra, varför pushades de aldrig riktigt ordentligt? Varför fick de aldrig vinna några titlar?

Om vi börjar med att titta på Power & Glorys förutsättningar att lyckas som tag team så tycks de ändå ha allt som krävs; de var en kombination som kompletterade varandra oerhört bra, där Romas atletiska förmåga och goda utseende bistods av Hercules råa styrka och vilda uttryck. Detta i sig var inget unikt – Hart Foundation är ett annat exempel på detta – även om det måhända var mer vanligt att medlemmar av ett renodlat tag team oftast var väldigt lika varandra i utseende och brottningsstil, som t.ex. redan nämnda The Rockers och Young Stallions. Power & Glory hade också bra kemi i ringen, vilket underbyggdes av Romas och Hercules nära vänskap utanför ringen, och deras avslutningsgrepp, kallat Power Plex, var innovativt, spektakulärt och dessutom trovärdigt.

Något som talar emot att de någonsin skulle ha haft en chans att bli ett topprankat team i WWF är måhända konkurrensen i tag team-divisionen. Åren 1990-1991 var divisionen inte lika stark som den varit ett par år tidigare, men den konkurrens som team som Demolition, Hart Foundation, Legion of Doom, The Rockers, The Bushwhackers, Orient Express, Rythm and Blues, Nasty Boys och sedermera också Natural Disasters utgjorde kan inte beskrivas på annat sätt än som mördande. Svaret på att Power & Glory inte blev ett mer långlivat och framgångsrikt team än vad de blev kan vara så enkelt att det fanns så många andra team som var mer populära och, låt oss säga, bättre.

Jurassic Powers, Scott Norton och Hercules, som IWGP-mästare.

Ponera att Power & Glory skulle ha vunnit tag team-titlarna vid något tillfälle. När skulle det ha skett? Och från vilka? Det logiska svaret hade varit från Hart Foundation under hösten 1990 eller våren 1991. Hart Foundation erövrade titlarna från Demolition på SummerSlam i augusti 1990 och förlorade dem inte förrän mot Nasty Boys på Wrestlemania VII i mars 1991. Nasty Boys förlorade sedan bältena på SummerSlam samma år till Legion of Doom som var mästare resten av året och en bit in på 1992. En snabbanalys av detta ger vid handen att Demolition och Nasty Boys var heels, Hart Foundation och Legion of Doom var babyfaces. Det logiska är alltså att ett heel team besegrar Hart Foundation om titlarna, inte Demoliton eller Nasty Boys. Är det då helt orimligt att tänka sig att Power & Glory hade kunnat varit det teamet, t.ex. på Wrestlemania VII?

Nu kan det kanske vara svårt att för sitt inre visualisera Power & Glory som tag team-världsmästare, men kom då ihåg att andra förbund vågade chansa på dem; Roma som flerfaldig tag team-världsmästare i WCW (samt en del av det berömda Four Horsemen) och Hercules likaså i Japan. Dessa förbund såg något i Roma och Hercules, så varför inte även WWF?

Oaktat en eventuellt titelvinst så kan en annan orsak till Power & Glorys fallande stjärna vara en ovilja att pusha teamet. Roma menar att eftersom hela idéen till teamet kom från honom och Hercules så skall McMahon ha varit ljummet inställd redan från början, av den enkla anledningen att det inte var hans egen skapelse. Liknande anklagelser har framförts mot McMahon även från andra brottare, så en viss trovärdighet finns det ändå i uppgifterna även om vi påminner oss om att Roma talar i egen sak. Dessutom; om uppgifterna stämmer att flera brottare backstage hyllade Roma och Hercules och att Hart till och med skall ha kallat dem för det bästa teamet i WWF så vore det logiskt att tänka sig att även ledningen i WWF, då ytterst McMahon, borde ha insett samma sak. I ljuset av detta blir oviljan att pusha teamet i sådant fall den enda rimliga förklaringen till varför Power & Glory inte åstadkom mer än vad de gjorde.

Pretty Wonderful, Paul Roma och Paul Orndorff, som WCW-mästare.

Det finns en parameter till att ta hänsyn till i det här fallet. Roma stred för att Power & Glory skulle få ha egen merchandise. Att ett heel team hade det var ovanligt, men Roma var beredd att stå för kostnaderna för detta. McMahon skulle fundera på detta och lovade att återkomma. Det skedde aldrig. Power & Glory lär ha tjatat och klagat en hel del om detta och vägrat låta tanken dö ut, vilket mycket väl kan ha varit en bidragande orsak till att McMahon tröttnade på dem.

Eller så är svaret en kombination av allt ovanstående. Power & Glory var ett team fullt av potential och som inledde med momentum, men WWF:s fokus på t.ex. Hart Foundation och Legion of Doom gjorde att de inte fick plats i den absoluta toppen. McMahons intresse för Power & Glory, som kanske rent av var lågt redan från början i och med att teamet inte var hans idé, svalnade i takt med att deras klagomål över merchandisesituationen ökade. I slutändan tog frustrationen över och Roma och Hercules valde att lämna förbundet.

Till syvende och sist kan konstateras att Power & Glory hade potential att uträtta mer i WWF än vad de fick chans till att göra. En mer högprofilerad fejd med t.ex. Hart Foundation hade kunnat varit precis vad de hade behövt, men å andra sidan hade det varit tvunget att ske senast under våren 1991 eftersom Hart stred för att bli singelbrottare, vilket också skedde efter förlusten av titlarna på Wrestlemania VII; redan i augusti var han Intercontinentalmästare. Men huruvida en större push ändå hade tagit Power & Glory hela vägen till toppen av tag team-divisionen eller ej kommer vi aldrig att få veta. Kanske saknade de helt enkelt lite för mycket star power för att nå hela vägen.